ktyrberg.blogg.se

Till lördagen hade vi sparat den omtalade Queen Victoria Market som på lördagarna ska svämma över av lokalbor som laddar upp med färska råvaror inför veckan. Jag var dock lite spänd på om det faktiskt skulle vara öppet, med tanke på den stora fotbollsmatchen som skulle äga rum samma dag och att en tjej från förra hostlet hade gått dit ett par gånger och det hade då varit stängt. Jag blev inte besviken. Det var en fantastisk samling av små stånd med färsk fisk och kött, grönsaker och frukt, ost av alla slag och till Linas glädje. . . choklad. 😄

 

Förmiddagen ägnades åt att förvirrat förstå sig på världens största spårvagnsnät. Efter att ha frågat oss fram kanske 6 gånger och med alla snälla Melbournebor som hjälper en tillrätta hittar vi tillslut vårt hostel ute i populära st. Kilda. Såklart för tidigt att checka in, som vanligt, gav vi oss iväg för lite ytterligare äventyr. Ännu mer förvirrade av sammankopplingen mellan spårvagn, tåg och namn på alla hållplatser tog det oss 2 timmar (obs! Lite mer än 1 timmes resväg) innan vi är framme vid Upper Ferntree Gully och 1000 steps. En memorial walk att slaget mot Papua New Guinea, som ska ha ägt rum i de trakterna.

 

 

Vi var dock inte riktigt inlästa på vad denna 2,8km "walk" egentligen innebar. Vi mötte folk i träningskläder, kroppsvikter och pulsklockor och mycket asiatiska turister. Det fanns informationstavlor som avrådde folk med knäproblem, hjärt- och lungsjukdomar. Även information om att ta puls emellanåt under promenaden och hade man utanför referensen skulle man vila eller tom. avbryta. Det var alltså en enda långsmal trappa heeela vägen. 

 

 

Torsdagen blev en ännu tidigare dag än de innan. 06.35 stod vi utanför hostlet redo för en heldag på bussen. Tro mig det är konst att för tre tjejer att smyga sig upp så tidigt på morgonen och försöka göra sig iordning utan att väcka några av de andra på rummet (som hade ramlat hem mellan kl:01-03 och som man kunde känna andedräkten av rök och alkohol på) men vi lyckades. 

 

När bussen rullade fram insåg jag att den var tom = vi var först och vilket i sin tur innebar en, inte alltför underbar, snabb tur genom hela centrala Melbourne för att hämta upp resten av resenärerna. Inte det bästa för någon som blir åksjuk av landsvägarna hemma i Småland men jag parkerade mig på en sittplats med bra utsikt. När alla platser var fyllda började vi körde söderut mot kusten. På vägen ut ur stan fick vi underhållande guidning om allt från Melbourne och deras bro som visat sig vara ett lite för snabbt påskyndat arbete då båda ändarna närmar sig mitten var de inte i samma höjd så det bankade det tillrätta. Bron höll ju inte såklart, så efter flera vändor blev det långt ifrån världens snabbaste byggda bro som först var målet. Guiden bjöd även på personliga inflikningar om ett favoritpålägg och vad vi kunde vänta oss från dagen.

 

Första stoppet blev vid Bells beach nedanför Torquay. En mycket populär surfstrand. Där njöt vi av att solen sken första gången på riktigt sedan vi kommit till Australien. 

 

Fullspäckat schema gör det svårt att hinna få tiden att räcka till att skriva här tydligen men jag ska göra mitt bästa att komma ihåg godbitarna. :)

 

Onsdagen var det dags att byta boende. Vi hade tidigare läst om ett hostel som hette "the Nunnery" och personalen kallade sig nunnor. De skulle ha kvällsaktiviter och mysiga lokaler. Vi stromtrivs redan när vi kommer innanför dörren och önskar att vi hade bokat flera nätter där på en gång. Men såklart var de fullbokade till helgen. Vi hann iallafall njuta av en mysig soppkväll och supertrevlig och hjälpsam personal som hjälpte oss med alla frågor och bokningar vi kunde komma på.

 

Incheckade på hostlet och turen för morgondagen bokad begav vi oss till ett område i närheten med många funkbutiker och mysiga matställen. 

 

Då har jag påbörjat ett nytt äventyr! Wuuuhh! 😄😄 Denna gång en backpackerresa längs Australiens östkust och sedan över till Nya Zealand. Tillsammans med Lina och hennes lillasyster Matilda ska jag nu njuta av ytterligare en ny kultur och förhoppningsvis utmana flera av mina onödiga fobier.

Resan startade i söndags då vi köttade igenom 22 timmar med flyg. Rejält jetlagade hade vi härligt flyt på flygplatsen på måndagskvällen med "automatiserade tull" där man fick scanna passet och sedan togs ett litet foto som jag antar gjorde igenkänning med passfotot. En liten papperbiljett som godkännande att lämna tillsammans med det krångliga delklarationspappret och vi var klara. Otroligt high-tech! 😁

Tillsammans med bra flyt och bagage i tid möttes vi bara av övertrevliga austrilenare som hjälpte oss tillrätta så fort vi hade en fråga eller ens såg lite förvirrade ut. En 20 min busstur senare var vi framme på hotellet. Sedan var det ju det här problemet med att sova på ny plats som jag alltid tampas med (något som man kan tycka att jag borde vant mig vid det här laget så som jag rest runt de senaste två åren men tydligen inte). Så efter en natt med mardrömmar och en hjärna på helvarv var det dags att kolla upp allt praktiskt som skaffa lokalt SIM-kort och införskaffa lite nödigvändiga ting från HM haha ja, lite tragiskt jag vet men billigt, välbekant och inom synhåll från hotellet så blir det så. Efter en massa strul med SIM-kortet och visiten på 3-våningsstora HM strosade vi längs gatorna i Melbournes innerstad som var fyllda med duktiga gatumusikanter och många småbutiker. Efter en stund hamnade vi i en av de många gränder med bara mysiga matställen. Efter mycket beslutsångest valde vi tillslut ett ställe och alla beställde samma goda risotto. Mums!

 

 

Efter lunchen strosade vi vidare i Royal Botanic Garden ett par timmar. Tyvärr inte så mycket blomning ännu men en skön lång promenad senare somnade jag och Lina lite för bra på hotellet. Efter närmare 2 timmar kommer Matilda in på rummet och säger till oss, att nu får det vara nog. Vi fick verkligen slita oss upp för gå ut och hitta en ytterligare mysig restaurang för en sen middag. Sedan däckade vi snabbt igen.

 

Eftersom jag tydligen är otroligt trött på kvällarna här så orkar jag verkligen inte skriva mer nu. Fortsätter förhoppningsvis imorgon med vad som hänt resten av veckan. Puss och godnatt!! 

Vi har en icke-uttalade tavling bland volontarerna. Da vi reser runt inprincip varje helg blir det en hel del toalettbesok och standarden pa dessa varierar. Infor varje nodvandigt toa-avbrott kanner jag en obehaglig spanning over vad denna toalett har att erbjuda. 

 

Den som leder tavlingen hittills ar Cora. Hennes beskrivning av den varsta toalett hon varit med om i Ghana ar som foljer:

Betalar 30peewas (normalt pris for allman toalett). Far tidningspapper att torka sig med. Kommer in till ett gemensamt rum for kvinnorna, men ar du lang nog kan du se over till herrarnas sida ocksa. Det gemensamma rummet ar vad som finns att tillga. Alltsa ar det bara att hasa ned shortsen och utfora dina behov. For mig vann hon redan med den motiveringen men glom inte att Cora ar precis lika vit som jag ar. Ensam om att vara det i detta rum sa sjalvklart tittar alla de andra kvinnorna nyfiket pa. Medans de sjalva utfor sina behov. Varav en av kvinnorna behover lite mer an andra. ;) Mysigt va!?

Forra veckan var det nyar, vilket skulle innebara att vi skulle vara lediga ett par dagar, sa tillsammans med min rumskamrat Jaci tog jag ledigt hela veckan istallet och drog pa semester langs Ghanas kust.

Vi borjade tillsammans med de andra volontarerna i en by utanfor Accra (huvudstaden) som heter Kokrobite for att fira att en av tjejerna fyllde ar! Det blev ett lyckat strandparty med pizza-middag och tarta till efterratt akompanjerat med live reggae-musik. Dar stotte jag aven pa en rosa buss som hette Gullan och transporterade ett tjugotal svenskar mellan Senegal och Ghana. Precis som syster Elin gjort, for x-antal ar sedan :P Tar nastan ett helt samtal innan jag hinner bli van vid att prata svenska igen. Kanner att jag anvander dialekter och ord jag aldrig anvant forut, och att jag far oversatta fran engelska innan jag borjar prata. Lustigt hur man vanjer sig. 

 

Pa sondagen fortsatte jag tillsammans med Jaci till Elmina. Dar besokte vi den fullspackade fiskehamnen och ett av alla de fort som europeérna byggde nar de koloniserade Afrika. Dar europeérna tog den lokala befolkningen till fanga, holl dem inlasta i den morka, sunkiga, tranga kallaren medan pastorn eller guvernorern som hade makten levde loppan ett par vaningar upp. 100-200 slavar kunde dela pa samma utrymme som guvernorern hade for ett av flera sina sallskapsrum. Slavarna holls under vidervardiga forhallanden i manader, innan de kopplades samman i kedjor och tvingades krypa ut genom en liten oppning (gate of no return) mot havsidan for att skeppas vidare till amerika for att saljas vidare. Den vita skulden hangde tungt pa axlarna och jag ville egentligen bara darifran och glomma vad jag just fatt se.

 

Pa mandagen drog vi vidare mot Beyin Beach Resort for avkoppling med en vit sandstrand for oss sjalva med boljande palmer och svalkande lugna havsvagor och otroligt god vasterlansk mat. Tisdagen inledde vi med att paddla kanot till the Village on stilt of Nzulezu. Det ar alltsa en by byggt pa vattnet med hjalp av palar. Ganska haftigt!

 

Vi "firade" nyar instangda pa ett hotellrum i Axim da en man hade kommit till hotellet och berattat for receptionisten att killar fran lokalbefolkningen "hade koll" pa oss sa vi borde stanna inomhus och ta en taxi direkt fran hotellet kommande morgon. Rastlosa men lite skramda spenderade vi tolvslaget i vart sterila lilla hotellrum, Yippie! 

 

Onsdagen blev dock desto battre da vi startade dagen att besoka Ankasa National Park. Ett regnskogsomrade med guidade turer. Tvyarr ingen skymt av nagra spannande djur, men manga intressanta berattelser om traden och i vilket medicinskt syfte lokalbefolkningen anvande barken till. Sedan landade vi i Busua och checkade in pa ett av hotellen langs den turist-tata stranden. Lyxrum med AC, takflakt, fungerande tv, minikyl (tom men vi kunde ju kyla vart vatten i alla fall), badkar, faktiskt rena lakan (bade luktade och sag rna ut), egen balkong och detta for dyra 70 Cedi = ca 190 kr / natt. Vi smallde ocksa till med brakmiddag med hummer med vitlok och olivolja. VITLOK, ahh jag nastan grat sa gott det var. Kom pa mig sjalv att jag satt och mm:ade hogt for varje tugga. En stor portion med hummer och pommes kostade hela 32 Cedi, rakna kan ni nu gora sjalva ;) 

Torsdagen spenderades pa ytterligare en kanot i jakten pa att se nagra vilda djur. Och vi lyckades. Vi sag en liten herr nilsson i 2 sekunder pa 40m avstand. Mycket coolt! (las ironi!) Vi beslutade att stanna annu en kvall i Busua och avnjot en inte lika lyxig men ack sa god middag och avslutade kvallen med en brasa pa stranden och varsin drink :)

Fredagen toppade vi med surfinglektion. Kul, men sjukt svart sa klart. Jag stod nog upp i hela 2 sekunder vid ett tillfalle. Mycket stolt! (ja, ironi igen) Sedan fick det vara nog med Busua. Hoppade in i annu en taxi foljt av en tro-tro (minibus) och styrde kosa mot Ghanas sydligaste punkt, Cape Three point. Dar spenderades natten pa escape ekolodge, som ni kanske forstar pa namnet sa ar det ett vardhus i ekologisk anda. Allt som gar ar gjort lokala varor och material, sasom maten, mulltoan, duschen och handfaten, aven hyddan vi sov i. Vi traffade nagra av volontarerna vi forst hade traffat i Busua och lag i sanden och spanade pa stjarnhimlen halva natten. Sag hela 8 fallande stjarnor, varav en riktigt stor som lyset upp hela himlen. Nagon annan som ocksa sag den? Stjarnorna far mig alltid att inse hur langt borta jag ar. Karlavagnen ar bara en liten prick bland stjarnorna har medans den ar en dominerande stjarnbild hemma.

 

Lordagen inleddes med att beundra utsikten fran fyren pa Ghanas allra sydligaste punkt. Namnet Cape Three Point kommer fran att det bestar av 3 sma uddar som markerar den sydligste punkten. Finurligt, eller hur!? ;)
Sedan borjade vi smatt var resa hemat. Vi mellanlandade i Cape Coast for middag, overnattning, och ett sista morgondopp i havet innan vi paborjade tro-tro-resan pa ca 6timmar tillbaka till Koforidua. Vill inte spekulera i hur manga timmar vi spenderat i taxi eller tro-tro denna vecka, men glad att inte behova gora det pa ett tag igen :P 

 

Nu ar det dags for middag igen. Jag undrar vad vi far idag. Jag gissar pa stekt ris och kyckling eller kokt yam med lovgryta. Eftersom vi fick red red igar och dagen innan det risbollar och fiskgryta. Men vem vet forutom kocken ;) hehe

Detta var vad den yngsta dottern i min vardfamilj fragade mig en kvall nar jag kom hem efter en lang dag med jobb och runtflaxande pa stan. Alltsa har hon svart att saga Kajsa ratt men jag har lart mig att nar hon sager Sesja menar hon mig, med tanke pa att hon ar 2ar och urgullig sa far det passera hehe. Och sa haller de pa att lasa engelska i skolan och jag antar att de nu har det kommit till fragan "Are you happy?" Men sa lagger vi pa lite ghaniansk dialekt och att hon nyligen lart sig detta uttryck sa  blir resultatet som ovan. Det gjorde i alla fall att hela dagen kandes mycket battre.

 

Att vara obroni (som kan oversattas till: viting eller utlanning... = rik) ar inte alltid det lattaste. Jag har sedan jag forst horde ordet forsokt satta det i nagot sorts perspektiv, att jamfora det med nagot, for att kunna beskriva det har pa bloggen och for att sjalv hantera det. Sa slog det mig for nagon vecka sedan att det kan liknas som att vara en kandis. Du har barnen langs gatorna i stan till i de minsta byarna som skriker "obroni, obroni" i forhoppning att man ska vanda blicken mot dem och le och vinka, och de vinkar tillbaka och ren lycka lyser ur deras ogon, eller nar man kommer pa out-reach till skolorna kommer de fram bara for att fa rora vid ens hud - for de kan knappt tro sina ogon, att det faktiskt ar en vit manniska dar och inom rackhall. De nuddar huden lite latt och tittar beundrandsvart upp pa en och de ar mer an nojda.

 

Sedan har vi killarna/mannen som ar fran ca 14-15ar och uppat som skriker "obroni, obroni" dar deras tankarna svavar ivag at nagot helt annat hall. En av personalen berattade att den enda sorts porr som finns har i Ghana ar med vita manniskor och darfor ser de ghanianska mannen vita kvinnor som valdigt latta pa foten eller som sexobjekt. Vilket marks pa hur de skriker obroni eller hur de smeker ens arm nar man gar langs gatan och de forsoker fa en att stanna och prata med dem. Eller sa ser de sin chans att saga "Jag alskar dig" eller "Vill du gifta dig med mig?" utan att direkt ha sagt hej eller presenteterat sig eller tagit redan pa vem jag ar. Jag slutade rakna antalet frierier efter ca 2-3 veckor, de blev for manga.

T.ex. hade jag en man, uppskattningsvis 35-40ar, fran forsakringsbolaget, som hjalpte oss att fixa sjukforsakringarna till barnen, som efter vi diskuterat hur vi skulle organisera det hela i ca 3-4min, vill han bara fortydliga att han letar efter en vit kvinna att gifta sig med och undrar om inte jag ar intresserad (???). Inte sa att han letar efter en trevlig, snall eller bra kvinna. Nej, en vit! Jomen varfor inte. Det later ju som en vettigt resonemang. Det kor vi pa!!

Och forsoker jag nagon gang slingra mig fran ett frieri med att saga att jag redan ar gift eller i ett forhallande, sa fragar de om jag inte har nagon syster eller van jag kan presentera dem for. Och kvinnorna fragar istallet om jag har nagon bror eller om jag kan ta med dem till Sverige, for de vill ha en vit man.

 

Samtidigt finns har nog de mest omsorgsfulla och hjalpande framlingar som jag har traffat. Fragar jag om vagen hander det ibland att de foljer mig nastan anda fram dit jag ska eller vet de inte sjalva fragar de nagon annan i narheten tills nagon vet och alla bryr sig om att det ska bli ratt. Sitter ryggsacken fast mellan ett par saten hjalper personen bredvid mig att fa loss den och om det ar trangt tar de vaskan medans jag forsoker krangla mig in eller ur taxin/tro-tron. 

 

Sedan finns det de andra manniskorna som tycker det ar sjalvklart att man som vit ska ge bort pengar till alla. De tycker inte alls att det ar skamligt att be en vit manniska om pengar. Sa som taxichafforer, barn i byarna man besoker, kvinnorna och mannen man forhandlar med om souvernirer och dylika ting. Och om de inte fragar om pengar tycker de att man ska "bjuda in" dem till sitt hemland, for de kan tydligen inte aka nagonstans utan inbjudan (?).

 

Jag har aven fatt ta del av Kizi's, personal fran Projects Abroad, upplevelse nar han traffade/pratade med en vit person for forsta gangen. Han var ca 8-9ar och hade fatt Malaria och vara inskriven pa sjukhuset. Det var morgon sa han lag och sov i sangen nar han hor nagon fraga "Ete sen?" (hur mar du?) och nar han tittar upp star dar en vit lang slank kvinna som ler med sina rosa lappar och ser ut som en angel med sitt blonda har, vita lakarrock och ar det finaste han nagonisin sett (hans ord, inte mina ;) ). Han blir alldeles hypnotiserad och far inte fram ett ord. Kvinnan staller fragan igen. Inget svar, endast en gapande Kizi. Tillslut puttar hans mamma till honom pa axeln och sager till honom att svara och han far fram ett svagt "Eye" (Bra / jag mar bra). Under hela tiden nar han berattar detta lyser hans ogon, precis sa som barn fran outreach nar de far rora vid ens hud.

 

Ja, och med det har jag da kommit fram till att det narmaste jag kan likna detta med ar som att vara en kandis. Du har de omtanksamma fansen, de beundrande barnen, de fracka mannen/kvinnorna, de avundsjuka. Och ja, sjalvklart sa har du ju en ganska stor del av befolkning som inte bryr sig ett skit eller i alla fall inte visar det, tackolov. :)

 

 

Nu kommer lite mer om varden eller snarare det som inte blev vard. Vi hade en patient forra veckan som kom in med ett mycket illaluktande (ar nog den varsta lukt jag varit med om under min tid inom sjukvarden) och allvarligt bensar som komplikation till diabetes. Patienten hade tidigare varit hos en ortdoktor (o som i sista bokstaven i svenska alfabetet) som hade forsokt hjalpa patienten genom att behandla saret med olika orter, vilket bara gjorde saken varre. Patienten var vid ankomst sa illa daran att den enda losning som kunde ses var amputation ovanfor knat. Dock var patienten inte i sitt fullstandigt ratta jag p.g.a. hyperglykemi och sepsis, och skulle i svensk vard sakert inte fa ta det beslutet sjalv utan att nagon anhorig tillfragades, men detta ar ju inte Sverige sa nar sjukskoterskan och andra medpatienter oversatte till patienten i fraga (som endast talar och forstar ett av de 35 olika lokala spraken) att amputation var vad lakarna kunde hjalpa honom med svarade han alltsa nej, och dar med fick ligga kvar pa avdelningen och man forsokte istallet att hjalpa patienten sa gatt man kunde men tyvarr gick patienten bort nagra dagar senare. I detta patientfall hade det absolut inte behovt ha den utvagen om patienten hade 1. sokt sjukvard direkt for sitt sar istallet for att ga till ortdoktorn och 2. forsta att lakarna vill hans basta och kapar inte av ben i onodan.

 

Nagra dagar innan det gick jag in i fel rum och sag nagra herrar som varit med i en bilkrock. Sa det var skrapsar och frakturer lite har och var. Tre av herrarna hade i alla fall frakturer for de hade kartong fastlindat mot bade ben och armar, ja just det KARTONG.

 

Samma vecka hade vi ett par andra killar som ocksa varit med i en bilolycka. De lag med nackkrage, eller vad jag skulle saga en "stodjande" nack-och halskudde, och de hade allvarliga skallskador, troligen nagon blodning. Och bada var medvetslosa och den enda utrustning som var "kopplad" till dom var varsin PVK, sond och kateter och den ena killen hade 2L syrgas. Ingen hjartovervakning, ingen personal som tittade till dem eller fanns dar for att observera i fall deras tillstand skulle forandras, ingen intensivvard tillganglig.

 

Ett annat spannande fall vi fick forra veckan var en patient med erektion som pagatt i 5 timmar. Sa med ett litet skynke mot de andra patienterna (for ovanlighetens skull, annars brukar allt vara oppet) i vardrummet dranerade tva lakare hans penis med kanske 500ml blod utan nagon forandring. Och for forsta gangen fick jag anvanda mina kunskaper att som sjukskoterska assistera och visa att jag kunde se vad de tankte och planerade att gora. Att jag var redan forberedd med de redskap som de ville ha innan de behovde fraga om det, vilket ar ganska ovanligt har. Har forvantar sig inte lakarna att sjukskoterskorna ska kunna rakna ut hur de tanker och ligga steget fore, da sjukskoterskorna bade ar ganska lata och gor inte mer an de maste och att de inte har den medicinska kompetensen.

Ilenia ar min italienska rumkamrat. Hon har nu varit i Ghana och samma vardfamilj i 3 veckor och har knappt 1 vecka kvar. Hon jobbar inom ett annat projekt som Projects Abroad har som heter Microfinance som innebar att de letar upp kvinnor i byarna som ar intresserade av att starta upp ett eget foretag ex. syverkstad, baka och salja kottpajer eller brod osv. De samlar ihop nagra kvinnor i varje by och hjalper dem att start upp sina foretag och fixa med lan for det material de kan behova inforskaffa.

 

Snabbfakta om Ilenia:

1. Som person ar hon valdigt italiensk med sin tydliga brytning, sitt konstanta cigarettrokande, sitt rattframma satt men alltid med ett leende och skratt nara till hands.

2.Hon saknade "riktig" pasta redan andra dagen, men var, som jag med ex. kottbullar och mjolk, medveten om det skulle handa. Sa det ar bara att sta ut.

3. Hemma i Italien har hon utbildat sig pa universitetet inom ekonomi samtidigt som hon jobbat som butiksforsaljare for PRADA (dog lite nar hon sa det hehe). Ratt manniska att bli bundis med ;) he he he

p.s. Alltsa ar hon inte 18-19 ar.... YEY! For tillfallet ar vi de anda volontarerna som inte ar tonaringar och precis tagit gymnasieexamen. Sa det ar valdigt trevligt att hon hamnade i just min vardfamilj. Tror dock det var planen da jag kommenterat aldersskillnaderna for Projects Abroad-personalen med en liten ledsen min (A).

Fram till i mandags har vi haft varsitt rum men da kom ytterliggare en tjej (Jaci -presenterar henne nar jag lart kanna henne lite mer) och jag och Ilenia sa att da bor vi ihop till dess att hon aker hem, eftersom vi redan kanner och trivs med varandra sa bra. Och nu har vi bara fram till fredag kvar och jag inser att jag kommer sakna henne redan samma dag som hon aker. Hon pratar nog mer an vad jag gor. Skrattar och dummar sig sakert lika mycket, och ar nog en av de mest avslappnade rumskamrater jag haft - ex. inte nog med att jag gick in i vart rum pratandes med henne utan att knacka och hon star naken efter duschen, vi fortsatter konverstationen som att inget direkt speciellt har hant. haha (Samma sak hande for en av de tyska tjejerna som bodde med en spansk tjej. Helt obeskymrat fortsatter samtalet i all sin stolthet. De dar knasiga sydeuroperna alltsa ^^)

Angaende maten, sa var nog pannkakor nagot jag inte kunnat forestalla mig skulle finnas har, och annu mindre att vi skulle fa det sa ofta att jag ger bort min matlada nar jag ser att det ar just det som finns i boxen. Men efter att ha fatt pannkakor till lunch 5 ganger pa 2 veckor tar det stopp. Klarar inte en pannkaka till... I alla fall inte pa ett tag.

 

Annars varierar lunchen mellan ris med tomatsas och stekt kyckling (pytteliten men anda) eller snabbnudlar med nagon sorts fisk (lite for ofta torkad eller inlagd :S ).

 

Middagen varierar oftast mellan:

- Risbollar tillsammans med kryddig soppa med antingen fisk eller en skinkbit

- Red Red: kryddig bonrora tillsammans med kryddade steka plantains (smakar nastan som stekt banan).

- Kokt yam (en vit avlang rot som paminner om potatis, fast utan smak) tillsammans med lovgryta (gjord pa grona lov och fisk och massa kryddor)

- Stekt sojakryddat ris tillsammans med kycklingklubba

Och ibland skojar var vardfamilj till det med lite udda tillbehor som stekt potatis till den kokta yamen (som alltsa ar som potatis) eller lagger i lite skruvmakaroner i riset. Har aven hant att han tipsar om att vi borde testa att ha ketchup pa frukostbrodet men da kunde jag inte halla mig och borjade smaskratta och sa att jag skippar nog det.

Annu en frusterande dag pa sjukhuset till anda. Kanner mig valdigt okunnig och overflodig och djuuupt frusterade for jag vet att sa inte ar fallet men vissa manniskor har idag verkligen hittat nagra omma punkter hos mig. Sa pass att jag fick kanna av en svag halsbranna tillsammans med forhojd puls. Allt detta for att jag tillsammans med en annan personal, sjukskoterska, vantade EN OCH EN HALV TIMME pa en annan sjukskoterska for att borja lagga om sar! Under tiden gjorde vi... ingenting. Det som ar frusterande ar att vi hade kunnat borja sjalva. Personen kan sjalv lagga om sar och vet att jag kan det, och att jag kan assistera henne. Meeen hon var lite trott och ville troligen att hennes kollega skulle dra tyngsta lastet sa medans kollegan gjorde pappersarbete och lite annat smatt och gott satt vi och vantade pa vara rumpor. 

 

Sa nog med dagens galla. Blundar och tar nagra djupa andetag och hoppas att vi inte behover vanta lika lange imorgon. ^^

Jag ska aldrig prata med Ola om vilka kanslor som kan tankas komma over mig hari Ghana!! For jag tror han ar synsk. For som jag tidigare berattat "forutspadde" han min hemlangtan. Igar fragade han om det inte var valdigt tufft mentalt att se allt lidande pa sjukhuset. Jag forklarade att jag har nog stangt av kanslorna och bara later ogonen observera, och sa far jag ta kanslorna senare nar jag kommit hem till Sverige igen.

 

Meeen sa idag efter lakarronden borjade jag med att hjalpa en man, som varit med i en olycka och inte kan rora sig ordentligt, att ata frukost. Nar jag sedan kommer ut i korridoren hor jag att ett av barnen fran ett av de andra vardrummen grater och skriker for full hals sa jag gar till det rummet och far se att de haller pa att byta bandage och fixering for hennes brutna larben. Personerna som gor detta ar hennes anhoriga och en student (som gatt i sin utbildning ca 3-4 manader). Alltsa ar jag den hogst utbildade i rummet men forstar anda ingenting. Jag forstar inte vad de gor for de pratar endast pa Twi, varfor DE gor det eller varfor hon inte har nagon smartlidning eller ens nagon som forsoker trosta henne. Darfor gar jag fram till denna 11-aring for att halla hennes hand men kan inte kommunicera med henne da hon inte forstar engelska och dessutom ar sa spand och uppstressad av situationen. Personerna pratar over huvudet pa flickan och kan inte halla benet ordentligt sa frakturen ligger sakert och skaver ordentligt mot varandra och omkringliggande vavnad. Nar de antligen tagit bort tejpen/fixeringen fran benet inser de att de inte forberett den nya fixeringen och mannen gar ut for att hamta den nya fixeringen och kvar star kvinnan (som jag skulle vilja gissa ar barnets mormor) och forsoker halla flickans ben, och gor enligt mig inte sarskilt bra jobb eftersom hon flyttar benet ibland och barnet da skriker och grater. Efter 5 minuter kommer antligen mannen tillbaka med den nya fixeringen och da borjar de sjalvklart rucka annu mer pa benet och inser nar de nastan ar klara att den inte ar tillrackligt strackt och far borja om. Under denna del skriker flickan efter sin mamma och ingen direkt lyssnar pa henne eller forsoker lugna henne, forutom jag som forsoker soka ogonkontakt och krama hennes hand, men kanner att efter ett tag kan jag inte se henne i ogonen langre for jag ar pa vag att borja grata. Jag inser att jag har tva val: 1. Ga darifran och lugna ned mig/grata for mig sjalv, eller 2. Titta pa vad de andra gor och sta kvar och halla hennes hand, som hon nu kramar hart. Jag gav mig sjalv en mental bitchslap och holl hennes hand tills de var klara. Hela proceduren tog sakert bara 10-15 minuter men det kandes som 1 timme for mig. 

Pa vagen till internet-cafeet kommer en medelalders morkhyad kvinna fram gaende bredvid mig och fragar

"Do you like the sun?" (Det ar valdigt varmt och vindstilla idag, d.v.s. riktigt mumsigt och ackligt varmt)

Sa jag svarar

"No, it is to hot for me"

Kvinnan fortsatter

"Where are you from?"

"Sweden"

"Namen, ar du fran Sverige?" utbrister hon. Hon berattar, pa svenska, att hon ocksa bor i Sverige och ar bara i sitt hemland pa besok. Hon har hela sin familj i Stockholm, dar hon driver sin egen butik. Det vara ju inte riktigt vad jag forvantat mig skulle handa har, men riktigt roligt. Far ta och besoka hennes butik nastan gang jag ar i Stockholm, bara for att. :)