Till lördagen hade vi sparat den omtalade Queen Victoria Market som på lördagarna ska svämma över av lokalbor som laddar upp med färska råvaror inför veckan. Jag var dock lite spänd på om det faktiskt skulle vara öppet, med tanke på den stora fotbollsmatchen som skulle äga rum samma dag och att en tjej från förra hostlet hade gått dit ett par gånger och det hade då varit stängt. Jag blev inte besviken. Det var en fantastisk samling av små stånd med färsk fisk och kött, grönsaker och frukt, ost av alla slag och till Linas glädje. . . choklad. 😄
När vi trodde att gått igenom allt nådde vi "prylhörnan" som var så stor att vi inte ens orkade gå igenom hela. Det var en mysig dag med fönstershopping, dock hade vi alla hellre gått där precis som de andra och plockat på oss I våra dramater (just det, där hade var och varannan shoppare en dramat!).
Vi lyssnade även på ett gatuband med äkta Melbourne-känsla där de satt på sina läskbackar och spelade på ihopplockade instrument och framförde härlig egenskriven musik blandat med covers. För att andas Melbourne kan du söka på Woodlock på Spotify och njuta en stund! 😉
Tidigare i veckan hade vi gått förbi en stor katedral mitt i stan och jag hade på skoj sagt att vi inte var upptagna med annat kunde vi gå på mässan på lördagkvällen, sagt och gjort. Vi blev dock inte lika imponerade av mässan som katedralen i sig. Prästen förmedlande gammalmodigt budskap och det var väldigt glest i besöksraderna och det vackra ljust fanns inte där.
Efter mässan hade vi alla hunnit bli riktigt hungriga och tog första bästa matställe. Vilket då såklart blev en gaturesturang med en servitör som knappt verkade förstå oss när vi beställde. En fusklasange senare var jag iallafall mätt, hmpf.
Förmiddagen ägnades åt att förvirrat förstå sig på världens största spårvagnsnät. Efter att ha frågat oss fram kanske 6 gånger och med alla snälla Melbournebor som hjälper en tillrätta hittar vi tillslut vårt hostel ute i populära st. Kilda. Såklart för tidigt att checka in, som vanligt, gav vi oss iväg för lite ytterligare äventyr. Ännu mer förvirrade av sammankopplingen mellan spårvagn, tåg och namn på alla hållplatser tog det oss 2 timmar (obs! Lite mer än 1 timmes resväg) innan vi är framme vid Upper Ferntree Gully och 1000 steps. En memorial walk att slaget mot Papua New Guinea, som ska ha ägt rum i de trakterna.
Vi var dock inte riktigt inlästa på vad denna 2,8km "walk" egentligen innebar. Vi mötte folk i träningskläder, kroppsvikter och pulsklockor och mycket asiatiska turister. Det fanns informationstavlor som avrådde folk med knäproblem, hjärt- och lungsjukdomar. Även information om att ta puls emellanåt under promenaden och hade man utanför referensen skulle man vila eller tom. avbryta. Det var alltså en enda långsmal trappa heeela vägen.
Det som syns här är fortfarande den normala första delen. Det blev inga fler foton sen. Ingen orkade eller vill ta kort. Det tog oss närmare en timme att ta oss upp för trappan. Väl uppe var vi dyngsura av svett och trötta efter ansträngningen. Det var ju bara det att vi hade ju bestämt oss att gå en ca 2 timmars skogspromenad efter det här. Så efter liten vattenpaus fick vi påbörja nästa ansträngning. Denna promenad var dock mer psykologiskt ansträngande då vi gav oss in i en jättestor skog i Dangenong Ranges National Park och kämpade på kommande skymning. Efter en del orientering och snabba steg tog vi dock även igenom jätteskogen innan mörkret föll.
(Det kändes som vi hörde hemma i "Putter i blåbärsskogen" eller "Älskling, jag krympte barnen")
Torsdagen blev en ännu tidigare dag än de innan. 06.35 stod vi utanför hostlet redo för en heldag på bussen. Tro mig det är konst att för tre tjejer att smyga sig upp så tidigt på morgonen och försöka göra sig iordning utan att väcka några av de andra på rummet (som hade ramlat hem mellan kl:01-03 och som man kunde känna andedräkten av rök och alkohol på) men vi lyckades.
När bussen rullade fram insåg jag att den var tom = vi var först och vilket i sin tur innebar en, inte alltför underbar, snabb tur genom hela centrala Melbourne för att hämta upp resten av resenärerna. Inte det bästa för någon som blir åksjuk av landsvägarna hemma i Småland men jag parkerade mig på en sittplats med bra utsikt. När alla platser var fyllda började vi körde söderut mot kusten. På vägen ut ur stan fick vi underhållande guidning om allt från Melbourne och deras bro som visat sig vara ett lite för snabbt påskyndat arbete då båda ändarna närmar sig mitten var de inte i samma höjd så det bankade det tillrätta. Bron höll ju inte såklart, så efter flera vändor blev det långt ifrån världens snabbaste byggda bro som först var målet. Guiden bjöd även på personliga inflikningar om ett favoritpålägg och vad vi kunde vänta oss från dagen.
Första stoppet blev vid Bells beach nedanför Torquay. En mycket populär surfstrand. Där njöt vi av att solen sken första gången på riktigt sedan vi kommit till Australien.
Sedan började turen på riktigt. En väg som skapades för hand av föredetta soldater som fick gräva fram hela vägen då stenen var för porös för att sprängas. Flera lustiga historier om arbetet berättades under de långa turerna mellan de fantastiska platserna t.ex. om ett skepp som utsattes för hårt väder och beslöt sig för att kasta sin last överbord i närheten där de arbetade med vägen. Lasten: öl, i massor. Arbetarna frågade sin arbetsgivare om de fick lov att ta ett par dagar ledigt och njuta av fyndet. Arbetet stod stilla i två veckor. 😄
Bland annat stannade vi vid de 12 apostlarna, som aldrig varit 12. Man sa 12 för att det lockade mer turister än 9 stycken som de var från början, och nu är det endast 8 stycken kvar.
(längst fram ses det som är kvar av den 9e och fallna aposteln)
En pizza-lunch tillsammans med de andra upptäckarna bjöd på många tips för vår kommande resa samtidigt som jag fick höra en kille som påbörjat sin jorden-runt-resa. Han hade avsatt tre år och skulle jobba sig igenom resan. Inte avis för fem öre, phhff. Vad är det mot två månader liksom.
Ytterligare ett stopp som gjordes var vid konstverket ovan. Där ett annat skepp från England i dimmans gömmor seglat fel och gått emot klipporna till höger. Hela besättningen omkom förutom en 18 årig sjöman och kaptenens 18 årig dotter. De fick övernatta i en grotta bakom dessa klippor och alla sa, som ni kan tänka, att deras öde nu var förutbestämt men flickan, som förlorat heöa sin familj, tog första resan tillbaka till England och pojken stannade kvar och blev själv kapten (som överlevde ytterligare tre skeppsbrott där båtarna sjönk).
(Utsikt från grottan där ungdomarna övernattade)
Vi avslutade med att besöka vad flera fortfarande kallar London Bridge, men som också rasat och heter numer egentligen London Arch. Bron rasade när ett par befann sig ute på andra sidan bron. Ett annat par såg detta och meddelande polisen. Alla deras helikoptrar var upptagna så de ringde den lokala tv-stationen som åkte ut, bara det att de åkte runt först för att få lite bra bilder innan de räddade paret som var oroliga att mer skulle rasa av vad de stod på. Efter räddningen ville inte paret varken intervjuas eller vara med på tv. Det sägs nämligen att mannen hade tagit en sjukdag från jobbet, och kvinnan som var med honom inte var hans fru!
(London Arch)
Efter sista stoppet på Subway var det raka vägen till Melbourne. Väl tillbaka på hostlet var vi alla möra efter ca 14 timmar på bussen. Så det var bara att börja packa lite tyst då vi skulle byta hostel dagen efter och några andra på rummet redan somnat för kvällen. Därefter zzZzzzZz
Fullspäckat schema gör det svårt att hinna få tiden att räcka till att skriva här tydligen men jag ska göra mitt bästa att komma ihåg godbitarna. :)
Onsdagen var det dags att byta boende. Vi hade tidigare läst om ett hostel som hette "the Nunnery" och personalen kallade sig nunnor. De skulle ha kvällsaktiviter och mysiga lokaler. Vi stromtrivs redan när vi kommer innanför dörren och önskar att vi hade bokat flera nätter där på en gång. Men såklart var de fullbokade till helgen. Vi hann iallafall njuta av en mysig soppkväll och supertrevlig och hjälpsam personal som hjälpte oss med alla frågor och bokningar vi kunde komma på.
Incheckade på hostlet och turen för morgondagen bokad begav vi oss till ett område i närheten med många funkbutiker och mysiga matställen.
Sedan bestämde vi oss för att hitta alla häftiga graffitimålningar som skulle finnas i innerstaden. Efter en del snurrande på kartan hittade vi dem. Vissa såg ut som vanligt kladd i massvis med lager med det fanns andra helt magiska konstverk.
Dagen avslutades som sagt med soppkväll på hostlet. Från den stora grytan hälldes drt upp soppa i skålar och muggar, den kryddstarka mustiga soppan intogs med smatskedar, teskedar, dracks och skedar byttes då det inte fanns till alla. Det är något jag kommer sakna med att backpacka. Hänsynen man har till varandra, öppenheten till fullkomligt främmande människor och att man aldrig har tråkigt eller behöver vara ensam men behöver man egentid så är det heller ingen som tvingar sig på dig.
Då har jag påbörjat ett nytt äventyr! Wuuuhh! 😄😄 Denna gång en backpackerresa längs Australiens östkust och sedan över till Nya Zealand. Tillsammans med Lina och hennes lillasyster Matilda ska jag nu njuta av ytterligare en ny kultur och förhoppningsvis utmana flera av mina onödiga fobier.
Resan startade i söndags då vi köttade igenom 22 timmar med flyg. Rejält jetlagade hade vi härligt flyt på flygplatsen på måndagskvällen med "automatiserade tull" där man fick scanna passet och sedan togs ett litet foto som jag antar gjorde igenkänning med passfotot. En liten papperbiljett som godkännande att lämna tillsammans med det krångliga delklarationspappret och vi var klara. Otroligt high-tech! 😁
Tillsammans med bra flyt och bagage i tid möttes vi bara av övertrevliga austrilenare som hjälpte oss tillrätta så fort vi hade en fråga eller ens såg lite förvirrade ut. En 20 min busstur senare var vi framme på hotellet. Sedan var det ju det här problemet med att sova på ny plats som jag alltid tampas med (något som man kan tycka att jag borde vant mig vid det här laget så som jag rest runt de senaste två åren men tydligen inte). Så efter en natt med mardrömmar och en hjärna på helvarv var det dags att kolla upp allt praktiskt som skaffa lokalt SIM-kort och införskaffa lite nödigvändiga ting från HM haha ja, lite tragiskt jag vet men billigt, välbekant och inom synhåll från hotellet så blir det så. Efter en massa strul med SIM-kortet och visiten på 3-våningsstora HM strosade vi längs gatorna i Melbournes innerstad som var fyllda med duktiga gatumusikanter och många småbutiker. Efter en stund hamnade vi i en av de många gränder med bara mysiga matställen. Efter mycket beslutsångest valde vi tillslut ett ställe och alla beställde samma goda risotto. Mums!
Efter lunchen strosade vi vidare i Royal Botanic Garden ett par timmar. Tyvärr inte så mycket blomning ännu men en skön lång promenad senare somnade jag och Lina lite för bra på hotellet. Efter närmare 2 timmar kommer Matilda in på rummet och säger till oss, att nu får det vara nog. Vi fick verkligen slita oss upp för gå ut och hitta en ytterligare mysig restaurang för en sen middag. Sedan däckade vi snabbt igen.
Eftersom jag tydligen är otroligt trött på kvällarna här så orkar jag verkligen inte skriva mer nu. Fortsätter förhoppningsvis imorgon med vad som hänt resten av veckan. Puss och godnatt!!
