Jag ska aldrig prata med Ola om vilka kanslor som kan tankas komma over mig hari Ghana!! For jag tror han ar synsk. For som jag tidigare berattat "forutspadde" han min hemlangtan. Igar fragade han om det inte var valdigt tufft mentalt att se allt lidande pa sjukhuset. Jag forklarade att jag har nog stangt av kanslorna och bara later ogonen observera, och sa far jag ta kanslorna senare nar jag kommit hem till Sverige igen.
Meeen sa idag efter lakarronden borjade jag med att hjalpa en man, som varit med i en olycka och inte kan rora sig ordentligt, att ata frukost. Nar jag sedan kommer ut i korridoren hor jag att ett av barnen fran ett av de andra vardrummen grater och skriker for full hals sa jag gar till det rummet och far se att de haller pa att byta bandage och fixering for hennes brutna larben. Personerna som gor detta ar hennes anhoriga och en student (som gatt i sin utbildning ca 3-4 manader). Alltsa ar jag den hogst utbildade i rummet men forstar anda ingenting. Jag forstar inte vad de gor for de pratar endast pa Twi, varfor DE gor det eller varfor hon inte har nagon smartlidning eller ens nagon som forsoker trosta henne. Darfor gar jag fram till denna 11-aring for att halla hennes hand men kan inte kommunicera med henne da hon inte forstar engelska och dessutom ar sa spand och uppstressad av situationen. Personerna pratar over huvudet pa flickan och kan inte halla benet ordentligt sa frakturen ligger sakert och skaver ordentligt mot varandra och omkringliggande vavnad. Nar de antligen tagit bort tejpen/fixeringen fran benet inser de att de inte forberett den nya fixeringen och mannen gar ut for att hamta den nya fixeringen och kvar star kvinnan (som jag skulle vilja gissa ar barnets mormor) och forsoker halla flickans ben, och gor enligt mig inte sarskilt bra jobb eftersom hon flyttar benet ibland och barnet da skriker och grater. Efter 5 minuter kommer antligen mannen tillbaka med den nya fixeringen och da borjar de sjalvklart rucka annu mer pa benet och inser nar de nastan ar klara att den inte ar tillrackligt strackt och far borja om. Under denna del skriker flickan efter sin mamma och ingen direkt lyssnar pa henne eller forsoker lugna henne, forutom jag som forsoker soka ogonkontakt och krama hennes hand, men kanner att efter ett tag kan jag inte se henne i ogonen langre for jag ar pa vag att borja grata. Jag inser att jag har tva val: 1. Ga darifran och lugna ned mig/grata for mig sjalv, eller 2. Titta pa vad de andra gor och sta kvar och halla hennes hand, som hon nu kramar hart. Jag gav mig sjalv en mental bitchslap och holl hennes hand tills de var klara. Hela proceduren tog sakert bara 10-15 minuter men det kandes som 1 timme for mig.
Pa vagen till internet-cafeet kommer en medelalders morkhyad kvinna fram gaende bredvid mig och fragar
"Do you like the sun?" (Det ar valdigt varmt och vindstilla idag, d.v.s. riktigt mumsigt och ackligt varmt)
Sa jag svarar
"No, it is to hot for me"
Kvinnan fortsatter
"Where are you from?"
"Sweden"
"Namen, ar du fran Sverige?" utbrister hon. Hon berattar, pa svenska, att hon ocksa bor i Sverige och ar bara i sitt hemland pa besok. Hon har hela sin familj i Stockholm, dar hon driver sin egen butik. Det vara ju inte riktigt vad jag forvantat mig skulle handa har, men riktigt roligt. Far ta och besoka hennes butik nastan gang jag ar i Stockholm, bara for att. :)
Vad har jag da hunnit se pa kirurigska avdelningen. Det ar sa mycket att jag inte riktigt vet var jag ska borja men jag hoppar val in nagonstans och ser vart han det leder. Sag till om utlaggningar behovs for att forsta! ;)
Saromlaggningarna fortsatter som tidigare. Bristfalligt med sa val mangd och kvalitet pa material. ALLA sar laggs om med samma sorts material. Saren rengors med antingen rent vatten eller/och ett bakteriedodande medel (som forvarars i gamla vattenflaskor), saren laggs om med en tunn/tradig gasbindevav som nastan alltid fastnar i saren och maste smartsamt slitas bort fran sarytan vid nasta saromlaggning. Vid infekterade sar dranks aven gasbindevaven med det bakteriedodande bruna medlet som far ligga under ett par dygn till nasta omlaggning. Som underlagg (sa saren inte far in mer bakterier och sangen forblir "ren") anvands svarta platssackar och ja de anvnads mer an en gang och forvaras ohygiensikt nog under patientens madrass eller bland personliga tillhorigheter till nasta omlaggning. Vid de sar som man vet kommer ta lang tid ber man personen kopa lindor att halla kvar vaven med, vilka de sjalva eller anhoriga far tvatta (for hand) emellan omlaggningarna. Detta ar det enda material som finns att tillga. Och ibland nar det ar manga omlaggningar kan det vara svart att fa Detta material att racka till alla sar.
Intravenosa infarter: de fasts med tejp (samma tejp som anvands till saromlaggningarna, satta lappar overallt o.s.v) och det ar inte ens bra tejp. Den ar inte gjord for att fasta pa hud sa jag ser ofta att PVK:n pekar rakt upp med flera lager tejp varav alla lossnat. Dessutom ser jag att PVK:arna ligger oppna. Alltsa en direkt vag till blodet. Tycker mig nastan kunna se hur bakterier och virus for glatta livet skuttar in rakt till blodet. Orsaken till detta tror jag ar manga. Materialbrist, slarv, p.g.a. det magra utbudet halls alla ploppar i forraden och innan de hunnit hamta en plopp har nagot annat arende dykt upp, eller den kanske varsta orsaken: INGEN BRYR SIG. Det stoppar inte dar, infusioner och antibotikapasar hanger flera timmar i sina droppstallningar vid patienten. Ibland tomma, ibland fulla eller halvfulla (for att kunna fortsatta om infusionen skulle behovas senare). Oftast hanger det en nal i anden, som anvants for att dra upp det tillsatta lakemedlet med.
Nej nu far det vara nog for idag, far fortsatta en annan dag pa detta massiva omrade!
Typiskt dumt, jag som tankte att det bara skulle vara harligt och underbart att skypa med familjen igar, men inte da. Framat kvallen satte den dar konstiga kanslan in, ni vet nar nagot saknas och allt annat kvittar. Om man har haft kanslan innan kanner man igen den ganska snart och forstar att det ar hemlangtan som har slagit rot. Kommer ihag att Ola fragade mig for nagra dagar sedan om den varsta hemlangtan gatt over, och insag da att jag faktiskt inte haft nagon hemlangtan alls hittills... Fram till igar da. Well well, det ar bara att bita i det sura applet, eller nagon annan tillganglig frukt och sta ut tills januari, och det ska nog ga vagen om jag kanner mig sjalv ratt :) hehe
Harligt med lite skypedejt till Sverige. Platserna och manniskorna tycks da inget ha forandrats, vilket ar konstigt. Jag menar, platserna har och jag ar ju helt annorlunda jamtfort med en manad sedan.
Det tog ett par minuter att stalla om hjarnan for att prata svenska. Jag later ju jattekonstig nar jag pratar svenska nu! Och bytte nog mellan 5-6 olika dialekter under samtalen. For oftast nar jag skriver har pa bloggen har jag forst komponerat ihop stodord och stodmeningar pa engelska som jag sedan oversatter till svenska, men da behover jag ju i alla fall inte saga det hogt.
I vilket fall var det skont och fa se foraldrarna, syster Elin och lilla Emmie. Emmie har tydligen borjat sjunga luciasanger pa forskolan. Hon forsokte sig pa en visa under skypedejten. "Ute ar morkt och kallt... som i afrika" Detta mynnade sjalvklart i hogljudda skratt fran bade mig och syster Elin. Sa fel att det nastan blir ratt.
Hur kanns titeln? Upprorande? Vidrig? Rasistisk? Den grundar sig i alla fall pa vad en volontar fick hora pa ett lararmote pa sin skola idag. Organisationen jag aker med hade anordnat ett mote med de lokala lararna samt de som ar dar som volontarlarare. De skulle samtala om beteende, och ett specifikt beteende. De lokala lararna tycker det ar svart att fa eleverna att lyssna och lyda, och det enda sattet de vet att faktiskt fa dem till att lyssna ar aga - med pekpinne. Volontarlararna onskade darfor att fa sitta ned och prata om detta och komma med tips pa andra satt att agera nar eleverna inte lyssnade, an aga. Och da hade en av de lokala lararna sagt "But you have a white brain and we have a black brain. They don't work the same. And the kids have black brains and can't think in the same way as a you do" menat med att barnen inte kan lara sig att bete sig och lara sig utan slag fran pekpinnen. Volontaren fick inte ett ord ur munnen efter det uttalandet, och jag vet inte om jag kan fa det heller mer an att ibland ar det valdigt tungt och motstravigt har.
Annu en helg har passerat och det blev en mycket energikravande sadan. Tidschemat blev skevt sa det blev ingen direkt lunch och for mig som ater stup i kvarten var det chockerande, att ga pa sparlaga en hel dag samtidigt som vi reste runt i minibuss, sammanpressade i en taxi och sa lite mer taxi. Allt for att besoka nagra apor och en texilfabrik - dar de tillverkar tyget for hand.
Det som kravde energi var emellertid inte resandet i sig utan tjaffset darimellan. Det finns namligen ingen direkt fast taxa for taxichafforer utan priset kommer man overens om innan man satter sig i bilen och kor i vag. Att i den situationen vara utlanning ar inte det lattaste. Dels vet du inte hur langt du ska aka och den resvagens varde och dels ser taxichafforer din hudfarg a.k.a. pengar och satter ett hogre pris an om du varit lokalinvanare eller om sa bara morkhyad. Och sa star du dar, ar ganska saker pa att chafforen har sagt ett for hogt pris och ska pruta ned till ett vettigt pris, samtidigt som du vet att priset chafforen forst angav skull vara ett skampris for taxichafforerna hemma i Sverige. Normalt satt star jag ut dessa tillfallen men i helgen blev det for mycket da jag samtidigt inte hade laddat pa med energi. Kande mig bara for att lagga mig ner pa gatan och skrika eller kasta nagot pa chafforen och ga darifran, men det gar liksom inte (eftersom vi star mitt ute i ingenstans och jag har ingen aning om at vilket hall jag ska).
I helgen var vi fem tjejer som akte till en sjo, Lake Bosomtwe, for att koppla av och en ridtur. Vi forstod att det skulle vara ganska avlagset och inte inne i nagon stad men efter 20min (3km) pa en lervag sa undrade om vi inte gjort ett stort misstag. Ja, lervag - det innebar nagon stor sten ibland, 20cm djupa vaggropar var tionde meter. Vi trodde att taxin skulle fastna minst 5 ganger.
Men fram kom vi tillslut, och motes av den franska agarinnan till ranchen. Vi lamnade varan packning pa de golvharda madrasserna och funderade pa vad vi kunde forvanta oss i matvag sa har langt ut i ingemansland. Endast vegitariskt hade vi fatt veta. Vi enade oss for att prova dagens salad och fick in en tallrik med hemgjord coleslax, gurkbitar och jordnotsdressning. Det var sa gott att vi slukade allt pa ett par minuter. Middagen lika sa. Pasta eller cousocus med tofugryta med fraska gronsaker och sa lite vitt vin, sydafrikansk saklart. Efter det somnade vi gott pa de stenharda madrasserna. Alla var vi forvantasfulla vid frukosten och det dukades fram rostat fullkornsbrod, jordnotssmor, jordgubbssylt, honung, varm choklad (gjord pa mjolk), nypressad apelsinjuice, bananer och ananas. Nog om maten. Volontarerna har pratar mycket om mat, for det ar nagot som alla saknar. For min del an sa lange ar det nog kottet och mejeriprodukterna som jag saknar mest.
I alla fall, efter en stadig frukost samlades vi vid hastarna for att fordela folket till det forberedda hastarna. Sedan bar det av for en ridtur langs stranden och in bland minipalmerna. Fick en fin liten branna pa axlarna och funderade pa om man inte ska ta upp ridningen nar man kommer hem igen. Det ar ju riktigt mysigt ^^
Sedan gick vi ned till stranden for att kanna pa vattnet. Det var sa varmt att det inte ens svalkade. Sa efter en kort stund gick vi tillbaka till ranchen och njot av utsikten over sjon som ar omringad av grona bergstoppar. Och kastade i oss annu en maltid med mumsig mat. :) Och sa hade ytterligare en lyckad helg passerat och nu ar jag tillbaka i Koforidua och ska borja pa avdelning. Nu ar det kirurgsidan som galler for nagra veckor framover.
I helgen var vi fyra tjejer i kuststaden Cape Coast. Dar kan man besoka Kakum National Park som ar en del av regnskogen som finns langs kuststrackan i Ghana, och i Kakum National Park kan man ga pa en tradbro narmare 40m hog tradbro (kanns som hogre). Trodde jag skulle vara skrackslagen men kande mig ganska trygg pa traplankan med tradnatet runt mig och tradkronorna UNDER mig :)
Efter regnskogen blev det krokodilklappning vid Hans Cottage. Det var egentligen ingen som ville klappa krokisen men nar jag sa att jag var tvungen att klappa den for jag skulle nog inte fa tillfalle att gora det igen, inom den narmaste framtiden iaf, vilket ledde till att samtliga tjejer satte sig intill krokodilen och forsokte behallet lugnet och ett smile medans kamerorna fotade.
Helgutflykten innebar aven att vi fick hotellfrukost och resturangmat, a.k.a. mer vasterlansk mat. Yeeeey! Sa fullkornstoast till frukost, pizza till lunch och vitlokssteamad hummer med pommes till middag och ett par drinkar pa det sa var Kajsa i sjunde himlen.
